There is no guarantee, that this life is easy...

Har precis kollat färdigt på The last song! Jag har sutit och stor gråtit genom nästan hela filmen! Den är så himla fin så det är inte sant! Jag har inte gråtit på länge heller så då kommer ju lixom allt i alla trårarna. Filmen fick mig att tänka ganska mycket på allt som har hänt den senaste tiden. Man har ju verkligen märkt vilka som är ens riktiga kompisar under sommarlovet och vilka som bara var där men inte ville. Finns så mycket man skulle vilja göra åt sånt som inte borde hända men som verkligen gör det. Ibland kan det ju leda till bättre saker men ibland kan det bli så att det inte blir ett lika lyckligt slut som det borde vara. Det finns så många som bara drömmer men aldrig får uppleva det lyckliga slutet som finns precis runt hörnet. Alltid jätte nära men ändå väldigt långt bort.
Det finns så mycket man drömmer om men bara hälften av allt blir till verlighet.
Endel kompisar som pratar så mycket om att man måste träffas och pratar väldigt mycket det är oftast dom som inte bryr sig så mycket. Där kommer det där ''håll dina vänner nära, håll dina fiender närmare'' fram väldogt tydligt. Det borde inte vara så för man kan inget mer än vara människa. Det kan ingen.
Jag var så himla glad men just nu är det bara som bortblåst, visst jag får såna tider ibland men inte såhär. Jag är ju en väldigt glad tjej annars, men dom senaste två dagarna har allt bara varit skit! Men som vanligt så kommer det att bli bättre sen, men det är bara så jobbigt när jag mår såhär! Jag blir väldigt sällskapssjuk men jag vill ändå gärna vara ifred. Man vill bara lätta på trycket och gråta så att man kan må bra igen. Så den här filmen får en att tänka väldigt mycket på allt som har att göra med livet och men måste inse att det inte alltid är så lätt som dom flesta tror...

Jag har börjat tänka väldigt mycket på mormor och morfar nu också och jag funderar på om jag ska våga åka och hälsa på dom. Jag tror att det är det som får mig att må som jag gör. Jag tror att det är det som sliter sönder min själ.. Vilket dom inte är värda!Det finns lixom så mycket som jag skulle vilja säga till dom som jag aldrig kommer säga. och ändå så mycket jag vill säga..

I morgon ska jag hoppa upp på min underbara ponny i ett förök om att få tillbaka den glada Jessica igen för jag hatar att vara den här som jag har varit nu i två dagar! Willow brukar kunna hjälpa mig med det mesta så jag kommer förhoppningsvis må bättre i morgon efter att vi har ridit frihetsdressyr. Det är en sån kännsla att sätta sig upp på ett djur som skulle kunna döda en hur lätt som helst och sen rida i full galopp på gärden barbacka eller rida utan träns som jag ska göra i morgon. Man måste ju lita väldigt mycket på varandra! Just därför är det så härligt att jag ens vågar rida så! I början när jag red Willow så var jag rädd när jag red ut, och sen tänker men på hur det är nu... Jag rider henne utan träns barbacka. Om hon hoppar till åt sidan så håller jag mig kvar, vilket jag inte hade gjort förut. På bara 2 år har hon börjat lite på mig, byggt muskler så att hon orkar hålla upp sitt huvud själv och hon orkar rida dressyr och hon kan lita på mig. I början var det bockningar och skutt åt sidan. Det va inga snälla grejer kan jag lova! Men det avtog det med och vi började sakta lita mer och mer på varandra.
Alla nedgångar har lett till något bra. I våras var jag nära på att bryta ihop, och nu går det hur bra som helst! Det är ändå på bara några månader! Jag är så himla stolt över henne! Min lilla ponny plutt! Appakullas Willow ♥

Oj det blev ett väldig långt inlägg. Men det är skönt att få prata från hjärtat ibland.


Mitt hjärta tillhör dig!

Puss♥