I går satte mamma och jag oss i bilen och körde mot Karlstad. Mot ponnyn som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Ponnyn med härliga gångarter, och härlig hela hon.

När vi kom dit och gick ur bilen såg jag henne på en gång i hagen. Hon stod flera hundra meter bort med täcke med rumpan mot mig men jag såg ändå att det var hon på en gång! Vi träffade Sandra vid Stallet och gick för att hämta Willow. Jag fick hämta henne och det kändes som att vi aldrig hade varit ifrån varanda!

Jag fick göra i ordning henne och sen sitta upp vid stallplanen. Sen gick vi mot paddocken och jag skrittade fram henne. Allt kändes så bekant! Som om vi aldrig hade varit ifrån varandra! Efter ungefär tio minuter tog jag tyglarna och började jobba henne lite. Efter en liten stund fick jag henne på tygeln och då kändes förändringen! Hon hade blivit så lätt att hålla på tygel, både i vänster och höger varv! Sandra och hennes dotter har gjort ett jätte bra jobb med henne och hon är super fin!

När jag hade ridit klart så skrittade jag av henne medans Sandra gick och pratade med mig bredvid. Vi pratade om hur hon var förut och allt möjligt. Sen kom vi in på att det var jätte kul och vara här och få hälsa på henne och då Sandra att jag fick komma och hälsa på igen! Och då kunde jag inte hålla mig ifrån tårar. Jag hade lyckats hålla tillbaka dom tills dess. Just det att jag vet vart hon är och att hon mår bra.

När vi hade lämnat Willow i hagen så fick vi fika som Sandra hade gjort. Väldigt god kladdkaka med daim!

Willow hde varit halt i sommras så dom har satt igång henne sakta och har precis börjat galoppera igen. Dom har gjort ett väldigt bra jobb!